Varför krymper hjärnan?

Att hjärnan kan krympa vid kronisk stress är något som forskare har observerat hos både möss och människor. Men vad är det som orsakar krympningen och går den att förebygga?
Möt hjärnforskaren Henrik Jörntell, som studerar hjärnans grundläggande mekanismer och funktion.

I vår hjärna finns omkring 100 miljarder nervceller som alla fungerar på ungefär samma sätt. De är sammankopplade i stora nätverk som interagerar med varandra och beroende på vilket av dessa nätverk de ingår i, bidrar de på olika sätt till hjärnans funktion. För att hjärnan ska utvecklas och fungera bra, krävs att kommunikationen mellan alla dessa nervceller hela tiden regleras. På så sätt blir nätverken i hjärnan allt mer sammansatta.

– Vid stress bryts förmodligen den utvecklingen till viss del, vilket påverkar kommunikationen mellan nervcellerna, säger Henrik Jörntell, forskare inom neurofysiologi vid Lunds universitet.

Andra forskargrupper har i djurstudier observerat att förbindelsen mellan nervcellerna dras tillbaka vid långvarig stress.

– Den tillbakadragningen skulle förklara det vi idag kan se, nämligen att hjärnan krymper något när man utsätts för kronisk stress, säger Henrik Jörntell.

Dras nervförbindelserna tillbaka permanent?
– Nej, det behöver de inte göra. Våra nervcellsförbindelser ökar i antal upp till cirka 25 års ålder. Samtidigt kommer också förbindelser som inte längre används att tas bort. Därefter tror vi att vi fortfarande kan lägga till nya nervcellsförbindelser, men då i samma eller lägre takt än borttagningen av de förbindelser som inte används.

”Hjärnan krymper något när man utsätts för kronisk stress.”

Det är framför allt storhjärnbarken som krymper vid kronisk stress. Men Henrik Jörntell tycker inte att vi ska stirra oss blinda på exakt vilken del av hjärnan som påverkas.

– Till skillnad från många andra forskare tror vi i vår forskargrupp att det inte finns några funktionella områden i storhjärnbarken. Vår teori är att allt hänger ihop i ett enda nätverk. När man mätt storhjärnbarkens tjocklek vid kronisk stress har man sett en krympning fördelad över i stort sett hela hjärnbarken.

Henrik Jörntell menar att det finns skäl att tro att flera av hjärnans sjukdomar, som depression och olika demenssjukdomar, egentligen härrör från samma mekanismer som kan utlösas till exempel av kronisk stress. En stimulerad och aktiv hjärna kommer att bibehålla ett större antal av de inlärda förbindelserna, medan den passiviserade eller understimulerade hjärnan gradvis förlorar dessa.

– Det finns idag ingen riktigt bra modell som förklarar hur hjärnan fungerar. En delteori som blivit väldigt populär, då den är lätt att ta till sig, är att varje funktion kopplas till ett särskilt område av hjärnbarken. Den här synen är dominerande i hur hjärnforskare tänker sig att hjärnan fungerar. Men under senare år har vi fått allt fler belägg för att den inte kan stämma, och konsekvenserna för förståelsen av hjärnans sjukdomar är stora.

Forskare studerar ofta hjärnans mekanismer genom att förse hjärnan med styrd information utifrån, till exempel genom beröring. När vår hud möter beröring skickas information via sensorer upp till hjärnan. Ofta har forskare studerat detta genom att rikta in sig på enskilda sensorer, eller ett minimalt antal sensorer, i huden, och studerat hur dessa aktiverar hjärnbarken.

– Vi har istället använt naturliga stimuleringar, som aktiverar hundra- eller tusentals sensorer. Eftersom det är det här formatet som hjärnan lärt sig och anpassat sig efter får vi en helt annorlunda effekt. Vi ser att aktiviteten blommar upp i stora delar av hjärnan, istället för i bara enstaka delar som det gör när man använder så kallad reducerad stimulering, där effekten av så få sensorer som möjligt studeras.

Går det att förbättra nervcellsförbindelsen?
– Det finns enkla vägar att stimulera uppbyggnaden av nervförbindelserna. Det effektivaste sättet är förmodligen att hitta stimulerande situationer för hjärnan. Det kan vara att man aktiverar kroppen med finurliga, lagom stora utmaningar där man använder hjärnan. Just aktivering av fingrarna är förmodligen speciellt bra. Det är oerhört stimulerande för hjärnan med den rika sensoraktiveringen som följer när vi använder fingrarna.

Text: Tove Smeds

Publicerades först i Vetenskap & hälsa