Är en hållbar tillväxt möjlig?

Krönika av Alexander Paulsson, lektor i företagsekonomi som driver forskningsgruppen Sustainability, Ecology and Economy (SEE) vid Ekonomihögskolan i Lund samt verksam vid K2, nationellt kunskapscenter för kollektivtrafik.

Vad krävs för att vi ska ha en välmående planet och samtidigt kunna leva ett gott liv? Mitt forskningsområde ”otillväxt” syftar till att öka förståelsen för hur vi kan ta hänsyn till framtidens behov av jordens resurser i samhällets ekonomiska planering. I stället för en växande ekonomi som utarmar miljön, skulle en stadig ekonomi med rättvist fördelade resurser behövas.

Från politiskt håll används en blandning av regleringar och marknadslösningar för att begränsa utsläppen av växthusgaser, och för att minska förbrukningen av icke-förnybara resurser. Effekterna är inte entydiga. Bilden kompliceras av att mycket av vår nedsmutsning samtidigt outsourcats till Kina och andra tillväxtekonomier, där inte tillräckligt görs för att minska de redan höga utsläppsnivåerna.

Det är ofta olika länders utsläppsnivåer som jämförs. Men frågan är hur relevant det är att titta på länder. För det är ju inte länder som står för utsläppen, utan industrierna och individerna i ett land. Tittar man på fördelningen av olika grupper av individer och deras utsläpp av växthusgaser på global nivå framträder betydande ojämlikheter. Dessutom dabbas också de som står för den minsta miljöpåverkan som allra mest.

I en rapport från 2015 anges att tio procent av jordens befolkning stod för fyrtiofem procent av alla utsläpp mellan 1998 och 2013[1]. Dessa tio procent fördelade sig på alla kontinenter, med en tredjedel hemmahörande i så kallade tillväxtekonomier. Samtidigt stod halva jordens befolkning för endast tretton procent av alla utsläpp under denna period.

Kan marknaden lösa miljöproblemen?

Ett sätt att närma sig frågan är att effektivisera fördelningen och förbrukningen av icke-förnybara resurser genom ekonomiska styrmedel. Ett annat sätt att se på detta är att den teknologiska utvecklingen kommer att ta fram att innovationer och nya teknologier som löser problemen på det mest kostnadseffektiva och ekologiskt hållbara sättet.

Ytterligare ett sätt är att titta på vad tillväxten för med sig. Vill det sig riktigt illa kan dessa effektiviseringar och tekniska lösningar leda till en ökad konsumtion av icke-förnybara resurser inom helt andra områden än tidigare, då kostnaden för att konsumera dessa resurser sjunker i och med effektiviseringarna.

En ny form av tillväxtkritik har vuxit fram under de senaste tio åren under paraplybeteckningen degrowth[2]. Kritiken riktar sig mot det traditionella sättet att mäta ekonomisk tillväxt genom bruttonationalprodukten (BNP), det vill säga värdet av alla varor och tjänster som producerats i landet under ett år. Bland annat bottnar kritiken i att BNP inte inkluderar obetalt arbete i hemmet eller ledig tid som uppfattas värdefull. Dessutom värderas inte den miljöskada som produkterna eller tjänsterna orsakar ekonomiskt.

Ett väletablerat komplement till BNP är FN:s mått för att mäta mänskligt välstånd, Human Development Index (HDI). Detta mått inkluderar barnadödlighet, livslängd, jämlikhet, jämställdhet, utbildning med mera. Jämförs HDI med BNP över en längre tidsperiod framkommer starka samband mellan dem: ekonomisk tillväxt leder i nästan alla fall till ökat mänskligt välstånd.

” Otillväxt utgår från att jordens resurser är begränsade och dessutom ojämlikt fördelade.”

Men jämförs sedan HDI med alla länders så kallade ekologiska fotavtryck (EF) framkommer att bara ett fåtal länder har lyckats kombinera mänskligt välstånd med ett ekologiskt fotavtryck som håller sig inom ramen för landets förbrukning av och påverkan på jordens samlade biokapacitet. Med biokapacitet menas jordens kapacitet vad gäller vatten, syre, näringsämnen och andra nödvändiga resurser för levande varelsers överlevnad.

Den stora utmaningen ligger i att den negativa inverkan på miljön borde begränsas samtidigt som det mänskliga välståndet borde öka för stora delar av jordens befolkning. I stället för att tro att en generell ekonomisk tillväxt kommer att lösa detta, krävs en annorlunda tankefigur. Otillväxt är en sådan.

Minska konsumtionen?

Otillväxt utgår från att jordens resurser är begränsade och dessutom ojämlikt fördelade. Ekonomin borde därför anpassas så att de resurser som trots allt behövs nu och i framtiden – för såväl en säker livsmedelsproduktion som en tryggad energiförsörjning – kommer de människor till del som idag saknar detta.

I takt med att icke-förnybara resurser utarmas blir dessa allt dyrare. Ju djupare oljan eller kolen ligger, desto dyrare är den att utvinna. Sällsynta metaller som behövs för mobiltillverkning ökar i pris, liksom exempelvis livsmedelsråvaror som kan öka i pris på grund av torka och översvämningar i klimatförändringarnas spår. Tillväxten kommer därför till ett allt högre pris.

För många lönearbetare i USA och Europa framstår otillväxt inte som en särskilt attraktiv lösning. Ett skäl till detta är säkerligen den dåliga utvecklingen av real-lönerna. Under de senaste trettio åren har de faktiska lönenivåerna inte stigit i samma takt som värdeutvecklingen i samhället. I praktiken har detta inneburit att en vanlig lön räcker till mindre konsumtion än för trettio år sedan. Men konsumtionen hålls ändå uppe, mycket tack vare en omfattande skuldsättningsgrad.

Visst krävs tillväxt, men inom vissa områden och för vissa grupper. Som politiskt mål är generell ekonomisk tillväxt dock fel väg framåt menar jag.

Tillväxtkritiken är inte ny

För en del framstår otillväxt som ett modeord, men kritik mot tillväxt har funnits länge, om än i olika former. Redan på 1700-talet fanns en oro att livsmedelsproduktionen inte skulle räcka till för att ge näring åt alla.

Den samtida kritiken mot tillväxt tog form under sent 1960-tal, samtidigt som den moderna miljörörelsen växte fram. Det var en tid då alternativa livsstilar och högljudda protester präglade samhällsklimatet. År 1972 publicerades boken Tillväxtens gränser[3] av en grupp forskare från MIT i USA, som på uppdrag av Romklubben, en sammanslutning av höga politiker, företagsledare, forskare och tjänstemän, skulle utreda mänsklighetens framtid. Mottagandet blev enormt. Boken översattes till 37 språk och blev en bästsäljare.

En anledning var antagligen dess relativt enkla budskap: att jordens resurser är begränsade, men att mänskligheten förbrukar dessa som om de vore obegränsade, dessutom i en allt högre takt. Ett annat skäl till försäljningssuccén var troligen den oljekris som bröt ut året efter publiceringen, och som tycktes besanna en del av de förutsägelser som gjordes i boken.

I kölvattnet av Tillväxtens gränser publicerade forskaren Fred Hirsh den mindre uppmärksammade boken Tillväxtens sociala gränser. Han menade att den ekonomiska tillväxten drivs på av att vi ständigt jämför oss med varandra. Enligt Hirsh är vår rädsla att framstå som otillräckliga eller mindre dugliga inför andra i vår direkta närhet den främsta drivkraften bakom den ekonomiska tillväxten. Här finns också en motsägelse. För medan statuskonsumtionen avser att göra oss lyckligare, så är dess effekter de rakt motsatta. Det triggar igång nya konsumtionsmönster och i det långa loppet leder det till statusstress och statusångest.

En stadig ekonomi

I boken Välfärd utan tillväxt från 2009 lanserade professor Tim Jackson sin kritik mot tillväxtparadigmet och argumenterade för att det är fullt möjligt att leva ett fullgott liv utan en ständigt växande ekonomi. Hans kritik riktar sig mot de teknologioptimister som menar att tekniska landvinningar är tillräckliga för att ställa om samhället och ekonomin på en mer hållbar bana. Kritiken bygger på en modell som inkluderar sociala och psykologiska faktorer som driver på tillväxten.

Tim Jackson presenterar två olika framtidsscenarier. Ett kallas collapse och bygger på ett ”business-as-usual”-scenario. Även om tillväxten stabiliseras på en nivå strax under dagens, innebär den samtidigt att arbetslösheten och fattigdomen växer snabbt, och att statsskulden som andel av BNP växer.

För att uppnå en stadig ekonomi på trettio års sikt, och samtidigt minska arbetslösheten, fattigdomen och utsläppsnivåerna, menar Jackson att nettoinvesteringarna i ekonomin måste minska och strukturen på arbetsmarknaden förändras. Detta framtidsscenario kallar Jackson resilience.

Tim Jackson menar bland annat att en arbetstidsförkortning och en minskning av arbetslösheten enkelt kan åstadkommas om jobben delas bland dem som ingår i den arbetsföra befolkningen. Dessutom menar han att offentlig sektor borde anställa fler, eftersom det är mänsklig omsorg och vård som betyder något när allt kommer omkring. Likaså argumenterar han för att offentlig sektor borde använda skattemedel till ekologiska investeringar, och att avkastningskraven på dessa inte ska mätas i monetära termer, utan i miljöförbättrande sådana.

Poängen …

Kritik mot tillväxt har funnits länge, men karaktären på den har förändrats i takt med att synen på samhället, och uppfattningen om politikernas roll har förändrats. Ekonomi betraktas inte längre som ett medel för att uppnå andra samhällsmål, utan som ett mål i sig själv.

Medan 70-talets tillväxtkritik lämnade mycket osagt vad gället lösningarna på miljöproblemen, då fakta antogs tala för sig själva och därmed uppmana till handling, handlar dagens lösningar om en blandning av forskares och experters marknadslösningar. Enligt dagens synsätt underordnas politikerna av det övergripande samhällsmålet om ekonomisk tillväxt.

De globala klimatförhandlingarna har haft svårt att nå konkreta resultat tillräckligt snabbt. De oinfriade löftena om att ställa om samhället på en mer hållbar bana har gett cynikerna luft under vingarna – politiker tycks sakna förmåga att åstadkomma någon substantiell förändring. Bland otillväxt-forskarna finns också en misstro mot de etablerade politiska kanalerna. Hoppet står istället till de sociala rörelser som vuxit fram under beteckningen otillväxt.

Otillväxt är inte bara ett begynnande forskningsfält och en mångfacetterad social rörelse, det är även en lösning på två av de största problemen som vi står inför idag: klimatförändringarna och den ekonomiska ojämlikheten.

Istället för tillväxtparadigmet och en växande ekonomi som både utarmar miljön och leder till en koncentration i ägandet av jordens resurser, skulle en stadig ekonomi, med rättvist fördelade resurser och energitillgångar, behövas. Jag menar att otillväxt erbjuder ett alternativ, ett alternativ som gynnar såväl människan som miljön och leder till en annan typ av tillväxt, mänskligt blomstrande.

Text: Alexander Paulsson

Foto: Mats Brangstrup

[1] Carbon and inequality: from Kyoto to Paris, av de franska forskarna Lucas Chancel och Thomas Piketty. Läs även en kortare introduktion till rapporten här.

[2] På svenska har den här kritiken kommit att kallas nerväxt eller oväxt, och ibland även otillväxt.

[3] Boken kan laddas ner som pdf från Romklubbens hemsida.