Hallå Dalia Abdelhady, sociolog vid Centrum för mellanösterstudier.

Du forskar om barn till invandrare i fyra länder i Europa och i USA.

Hur kom du in på migrationsforskning?

Eftersom jag själv är invandrare så började jag forska om migranter från arabvärlden i Europa och Nordamerika. Jag ville prata med människor som hade upplevelser som liknade mina, men ändå var olika, för att förstå vad likheterna och olikheterna består i. Så kom jag in på migrationsvetenskap. När jag studerade människor som migrerat blev frågan alltmer uppenbar: Men deras barn då? Jag ville ta reda på vad som händer med dem och hur deras upplevelser ser ut. Nu när jag fått barn själv har det blivit ännu viktigare för mig att kunna förstå hur framtiden ser ut för min son.

Vad är det närmare bestämt du undersöker om barnen?

Jag tittar i första hand på hur det går för barn till invandrare i utbildningssystemet. Utbildning är väldigt olika upplagd runt om i världen. Och erfarenheterna av skolan spelar stor roll för vad som händer sen: Om de fortsätter läsa eller börjar arbeta. Det spelar också roll för hur de definierar sig själva ‒ som invandrare, svenskar eller flyktingbarn? Jag börjar med att titta på deras skolupplevelser och sedan kopplar jag ihop det med vad de gör efter att de lämnat skolan.

”Men om läraren har höga förväntningar så motiverar det dig att göra bra ifrån dig.”

Vad har du kommit fram till?

Till skillnad från vad många tror ‒ att barn som tillhör minoritetsgrupper, fast de är födda och uppvuxna här, inte vill bli som ”oss”, inte vill tillhöra samhället, inte accepterar våra normer eller vill lyckas i vår mening ‒ tyder mina resultat på att de är mycket motiverade och verkligen vill lyckas. Men de institutionella strukturerna och utbildningssystemen gör det svårt för dem. Ofta kan det vara individuella lärare som inte låter dem utveckla sin fulla potential genom att ha för låga förväntningar på dem. Om en lärare tror att du ska misslyckas så är det lätt att det blir så. Men om läraren har höga förväntningar så motiverar det dig att göra bra ifrån dig. Många av de jag undersökt har behövt kämpa mot de institutionella strukturerna för att få rätt. I Frankrike, till exempel, är utbildningssystemet väldigt hierarkiskt med olika spår och lärarna bestämmer i vilket spår eleven ska hamna. Trots höga betyg och ambitioner kan elever hamna i låga spår.

Ett annat resultat, som är mer relevant för Sverige, handlar om vad de gör efter att de slutat skolan. Många barn till invandrare blir egna företagare. På så sätt kan de undvika diskriminering och bestämma över sin egen framtid. Man antar att det beror på att de mött diskriminering när de sökt jobb. Det finns andra forskare som visat att om man skickar samma ansökan till samma jobb men med olika efternamn, så är det bara vissa namn som blir kallade till intervju. Många av de jag studerat har valt att starta eget för att slippa den formen av diskriminering.

Vad kan vi använda kunskapen till?

Vi kan definitivt använda den för att utbilda lärare till att bli mer tillgängliga och förstående gentemot barn till invandrare och ge dem det stöd de behöver för att gå vidare till universitetsstudier. Sedan bör resultaten få oss att tänka på hur vi ska kunna minska diskrimineringen och fördomarna på arbetsmarknaden. I synnerhet bör samhällsaktörer och politiker ta itu med frågan. Integration har två sidor. Å ena sidan måste människor själva vilja bli integrerade men å den andra måste samhället ha ett fungerande system för integration. Alla kanske inte vill bli integrerade, men samhället måste bli mer tillmötesgående mot de som vill.

Är du som forskare skyldig att nå ut med dina resultat till relevanta målgrupper, t. ex. personer inom utbildningssystemet?

Jag anser inte det vara forskarens skyldighet i första hand. Att göra forskningen tillgänglig är ett viktigt första steg. Även att öka medvetenheten om att det finns problem på båda sidor av integrationsfrågan. På så sätt kan vi sluta skylla på de drabbade. Sedan kan vi börja fråga oss hur det ska bli bättre. Jag tror att en dialog med politiker och utbildningspersonal är viktigt. Men det är inte jag som forskare som ska tala om för dem vad de ska göra. De vet mer om skolundervisning än jag gör, men att göra dem medvetna om forskningsresultaten kan leda till förändringar. Jag vill personligen inte hävda att vi som forskare är bra på att lösa problemen. Vi är bra på att identifiera problemen men vi bör överlåta åt andra att lösa dem. Jag kan förklara för en lärare vad jag kommit fram till, men jag ska inte säga hur de ska sköta sina jobb. Det vi kan jobba på är hur vi ska få andra att lyssna på vad vi har att säga.

Text: Anna Hellgren

Se även