Språkinlärning och hjärnan – på jakt efter snabba vägar för att lära sig nya språk

Trots att forskningen inom språkutveckling utvecklats och kommit med nya rön, fortsätter språkundervisningsmetoderna vara baserade på förlegad kunskap kring hur man bäst tar till sig ett språk. Nu vill Centrum för Mellanösternstudier anpassa språkutbildningen till studenternas behov.

 Rafah Bahroum och Helen Averys forskning undersöker och utvärderar hur studenter uppfattar nya metoder inom språkundervisning. Bakgrunden till projektet utgår från Centrum för Mellanösternstudiers mastersstudenters behov av att snabbt lära sig arabiska för att kunna använda sig av språket i fältarbete och i arabisktalande miljöer. Förutom studenterna, tror Barhoum och Avery även att deras forskningsresultat kan komma att gynna mycket större samhällsutmaningar – till exempel för nyanlända migranter att lära sig svenska.

Under 1970-talet och 80-talet var det en del debatt om de allmänna principerna för språkinlärning och hur språk relaterade till människans hjärna. Olika hypoteser framställdes, vilka ofta medvetet var schematiska. De presenterades som ömsesidigt exklusiva, och några experiment upprättades för att bevisa eller motbevisa dessa idéer. Till exempel, ställde teoretiker frågan om språkinlärning var medfödd och universell eller specifik för en kultur eller beroende av exponering. Aktuell forskning på språk är givetvis mycket mer varierad och mindre schematisk, men det vi sällan inser är i vilken utsträckning språkundervisningsmetoder fortsätter att baseras på ganska simplistiska modeller och metaforer. Och medan det tidigare pågick en debatt om vad som kan fungera i språkundervisning, och varför, tas idag många av de underliggande antagandena bara för givet.

Ett exempel är hur den behavioristiska ”Black Box” metaforen lever vidare. Den metaforen ser inte på studenter som aktiva eller medvetna individer, vilket reducerar lärandet till att etablera uppsättningar av automatiska reaktioner. I undervisningspraxis omsätts det här till att använda drillövningar, som arbetar med små dekontextualiserade segment av språk som upprepas tills de automatiseras – lite som när man övar skalor på ett instrument. Nackdelen är givetvis att man skiljer språkanvändning från mening och meningsfullhet för studenten, men också att man konstruerar rätt så artificiella segment som ska memoreras, utanför något socialt sammanhang.

I motsatta änden av spektret har vi metaforen av ”Marionettspelaren”, det vill säga idén att språkproduktion och förståelse innebär avsiktliga beslut som tas av vårt medvetna själv. Förmodligen är det i själva verket inte särskilt rationellt att använda medveten uppmärksamhet – som utgör en mycket begränsad resurs – för att förstå, memorera och reproducera olika komponenter i språk. Medveten uppmärksamhet kan användas för att övervaka och korrigera språkproduktion, men att överbetona korrigering kan lätt hämma produktionen. Ett annat problem är att se språkförmåga som en sammanhängande ”mental” förmåga, vilket tenderar att dölja hur mycket språket bygger på ett mycket brett spektrum av motoriska färdigheter, perception och uppmärksamhet, rumslig representation, känsla av rytm etc.

Trots skillnaderna, har dessa metaforer dock ett gemensamt antagande om att studenter kommer att kunna använda sin kunskap om representationer av språket, i den form det förekommer i läroböcker, som hjälpmedel för att senare kunna fungera i en verklig kommunikativ situation. För arabiska blir problemen med detta antagande mycket tydliga. Det finns en stor skillnad mellan läroböckernas beskrivningar av standardarabiska och språket som det faktiskt används. Det stora antalet varianter gör att förståelse för de geografiska och sociala användningsområdena blir särskilt viktigt. Dessutom tvingar de avsevärda skillnaderna mellan talade och skriftliga former oss att reflektera över hur olika verbala färdigheter förhåller sig till varandra. En annan viktig punkt är att för studerande som är bekanta med latinska skrivsystem, blir läsning och skrivning i en annan riktning en utmaning, och då tar det tid innan studenten kan få fart och flyt. Så här spelar motoriska färdigheter och ögonrörelser en uppenbar roll, och vi måste verkligen tänka på hur dessa hänger samman med sättet som vi förstår språkinlärning.

”Marionettspelaren” metaforen om att språkproduktion och förståelse innebär avsiktliga beslut som tas av vårt eget medvetna.

Vid Centrum för Mellanösternstudier är arabiska ett valbart ämne som erbjuds till våra mastersstudenter. Dessa studenter är upptagna med sina andra kurser, och inte särskilt mycket tid att lägga på att studera arabiska. Samtidigt har de höga förväntningar, eftersom de faktiskt vill använda språket för forskning och arbete efter några månader, och ganska ofta i högkomplexa sammanhang runt om i världen. För att göra det skulle studenterna behöva utvecklas mycket snabbare än i konventionella kurser. Så det här är ganska extrema förhållanden jämfört med andra akademiska inlärningssammanhang, men samtidigt är det detta som gör fynd från denna situation relevanta för bredare samhällsutmaningar.

Den undervisningsmetod som används för närvarande på CMES bygger på autentiska material. Andra element innefattar att involvera kultur, ge möjligheter till självupplevda erfarenheter utanför föreläsningssalen, eller engagera olika sinnen genom mat och musik. Dessutom bygger vi på studenternas egen motivation och deras personliga projekt för vilka de vill använda språket. Dessa komponenter i undervisningsdesignen grundas i mycket av det som vi vet idag om perception, lärande och språkproduktion, men frågan är naturligtvis hur idéer om vad som ’borde fungera’ faktiskt ter sig i praktiken.

Forskningsprojektet undersöker hur studenter uppfattar ansatsen, eftersom våra studenter är vuxna och har redan etablerat sina egna ansatser och rutiner under loppet av sina tidigare studier, och de använder dessa rutiner för att tolka den nya inlärningskontexten.

Resultat från vår forskning är relevanta för undervisningen av arabiska förstås, men det finns allmänt ett behov för att se över sätten som vi närmar oss språkundervisning. Till exempel är det så att en omfattande ofrivillig migration skapar ett behov för kraftfulla ansatser till att undervisa och lära sig språk, och väldigt mycket snabbare än hittills. Det är oacceptabelt att den första generationen av ofrivilliga migranter och flyktingar skall räknas som ’förlorad’ bara för att de inte fullt ut behärskar språket, och därför måste vi verkligen snabbt lära oss hur man kan lära mer effektivt. Metoderna kan användas i svenskundervisning för nyanlända.

Text: Helen Avery

Fakta

Tre frågor till Helen Avery

Vad är det som gör metoden vid CMES unik?

Ansatsen som vi använder bygger kopplingar mellan ‘språkliga’ färdigheter och helt andra funktioner. När vi använder autentiska material kan studenterna känna igen språket de i former som de faktiskt kommer att möta, och vi kopplar språket till väldigt konkreta situationer. Det innebär att vi skapar kopplingar mellan det som vi skulle vanligtvis benämna ’språkinlärning’ till väldigt många andra mekanismer som vi har för att känna igen situationer mer allmänt, relatera till varje sammanhang, och att agera på ändamålsenliga vis. Vi har automatiska sätt att uppfatta språk som bygger på förmågor i de språk vi redan kan. Initialt kan detta skapa svårigheter när vi närmar oss ett nytt språk, eftersom vår perception blir selektiv. Detta är också varför det kan vara kraftfullt att använda musik, eftersom vi kan växla till andra filter i vår perception, och för att vi kan bygga på rytm som en grund för rörelse och minne.

Varför skulle CMES metoden vara mer effektiv än att använda ’svarta lådan’ eller ’marionettspelar’ ansatsen?

Ett problem som vi ser i undervisningsansatser som bygger på dessa metaforer är att de konceptualiserar språk som något abstrakt och icke-kroppsligt. Dessutom tenderar dessa ansatser att dissociera språkinlärning från sådant som är betydelsefullt för studenterna som unika individer, och från det som ger varje språk dess särart.

Vilka metoder kommer ni att använda i ert forskingsprojekt?

Studenterna får svara på frågeformulär med öppna frågor, så att vi kan få veta mer om hur de uppfattar undervisningsansatsen.