Syrien 2040? Forskare från Lund och Syrien diskuterar framtid

– Historien vittnar om att inga krig varar för evigt. Det säger Mohammad Nesrini, forskare och flykting från Aleppo i Syrien och en av deltagarna i ”Post Conflict Futures” som anordnats av Lunds universitet.

Ingen kan förutsäga hur en trolig framtid för Syrien kan se ut. Efter mer än sex år av krig finns det ingen möjlighet att återskapa det som var. Framtiden är oviss. Men ”Post Conflict Futures” ger forskare i exil en möjlighet att skissa hållbara planer för landet tillsammans med forskare i Lund.

HUR KOMMER SYRIEN SE UT 2040?  Det är ämnet som studenter och akademiker har fått diskutera fritt och i mycket olikartade riktningar. Hur kan samhället återuppbyggas på ett mer hållbart och motståndskraftigt sätt?

– Vi hade tur som fick Svenska institutet som samarbetspartner, för de gav oss kontakt med sin stipendiat från Syrien och alumner som sitter fast här och inte kan återvända. Vi började med den gruppen och deras nätverk och vi lyckades övertyga 40 deltagare om att delta i processen, säger Tareq Emtairah, forskare vid Internationella miljöinstitutet och den som driver projektet.

Mohammad Nesrini och Odette Nseir är två av deltagarna i projektet som jag träffade en kall och mörk vinterkväll i Lund. Typiskt för Sverige. Inte så typiskt för deras älskade hemland Syrien. Halva Syriens befolkning befinner sig på flykt, precis som Odette och Mohammed, men till skillnad från många andra kunde de resa säkert från kriget som sliter sönder deras hemland. I stället för att behöva ta en osäker väg genom hela Europa fick de stipendier från Svenska institutet.

Odette Nseir är född och uppvuxen i kuststaden Latakia. Hennes arbete som kreditchef tog henne till Damaskus, varifrån hon och hennes man, som arbetade för Tetra Pak i Libanon, evakuerades 2012.

– Jag ansökte överallt i världen och hade tur att bli antagen till utbildningen i Hållbar stadsutveckling vid Malmö högskola. Mitt lands framtid kommer att vara beroende av hållbarhet och jag vill vara en del av det.

Mohammad Nesrini hade alltid velat gå en utländsk masterutbildning och hitta en plats att utvecklas på. I Syrien hade han studerat bioteknik och sedan arbetat på ett internationellt centrum för jordbruksforskning.

– Min resa, som till slut skulle ta mig till Sverige, började i augusti 2012 när jag tillsammans med min mor och bror var tvungna att söka skydd i min systers hem efter att regeringsstyrkornas helikoptrar börjat bomba i vår stadsdel. Jag lämnade Aleppo och Syrien och hoppades kunna flytta till Förenade Arabemiraten, men det var väldigt svårt att få arbetstillstånd med syriskt medborgarskap.

Mohammad Nesrini har en funktionsnedsättning som gör att han inte kan gå, så att ge sig av som en flykting var inget alternativ. Han var tvungen att söka andra karriärmöjligheter genom utbildning i andra länder.

– Enda sättet för mig att nå mina drömmar var via utbildning så när jag fick mitt antagningsbesked så blev jag mycket, mycket glad.

I dag har båda varsin masterexamen och Odette arbetar för E.ON i Malmö medan Mohammad Nesrini är laboratorieingenjör i ett litet nystartat företag i Lund.

I SINA TANKAR är Odette Nseir fortfarande kvar i Syrien och kan inte frigöra sig därifrån, även om hon nu bor i Malmö. Att delta i ”Post Conflict Futures” var inget enkelt beslut.

– Det första jag tänkte var att det var en lyx att tala om Syriens framtid när människor fortfarande dör. Jag kände mig pressad och skamsen. Här är jag i ett land med ständig tillgång på el och varmvatten och med lyxen att kunna promenera på gatorna medan mitt folk lider.

Men Odette kom fram till att hon måste vara pragmatisk. Hon ville göra något åt att hennes hemland slits i stycken och insåg att hon litade på de andra workshopdeltagarna, på frivilligorganisationerna och på det svenska systemet.

För Mohammad var det ett enkelt beslut att delta.

– Historien vittnar om att inga krig varar för evigt. En dag är det här kriget slut och då kommer vårt land att behöva oss och vi kommer att behöva erfarenheter och krafter att återuppbygga vårt land på ett mer hållbart sätt.

” Att föreställa sig Syrien år 2040 är ett långt hopp i tiden.”

I workshopparna arbetade deltagarna i fyra grupper, var och en med ett scenario med olika villkor. Exempelvis fick en grupp arbeta med ett utgångsläge av dålig tillit och splittrade maktförhållanden, medan en annan hade utgångsläget att tilliten var återställd och makten koncentrerad.

– Vi blev överraskade av att alla berättelser utvecklades mot större tillit. Kanske handlar det om ett djupt mänskligt behov av hopp. Jag tror att människor är angelägna om att se mot framtiden och det finns en ofantlig förmåga och energi att röra sig framåt. Dessutom vill de göra ett positivt avtryck i både sina gamla och sina nya hem, säger Tareq Emtairah.

INGEN VET hur det övergripande politiska sammanhanget kommer att utvecklas, men vi vet att det framtida Syrien behöver bli såväl socialt som miljömässigt hållbart.

– Att föreställa sig Syrien år 2040 är ett långt hopp i tiden. Vi behövde verkligen använda vår fantasi och fick sluta ögonen för att komma bort från det nuvarande och tänka fritt, förklarar Odette Nseir. Man blev helt slut men det var mer givande än att passivt titta på teve eller följa med på Facebook. Och med alla våra olika färdigheter och bakgrunder kan vi alla bidra. Alla flyktingar borde tala om framtiden.

Mohammad Nesrini var mycket stolt över att vara med i nätverket och över att hans landsmän kunde lägga sina politiska åsikter åt sidan.

– Jag arbetade med scenariot där tilliten i Syrien är hög år 2040 men då landet delats upp i delstater. Utifrån det perspektivet började vi tala om utbildningssystemet och rättsväsendet och alla runt bordet bidrog med sina tankar och insikter.

Var är du själv om fem år?

– Jag skulle vilja vara med i ett utvecklingsprogram, berättar Odette Nseir.  Och så hoppas jag att det här projektet får mer medel så att vi kan gå vidare och kanske kan få ett ordentligt stöd från svenska myndigheter. Vi som flytt från Syrien är utspridda över hela världen och utmattade, vi har inte fått fast mark under fötterna ännu. Men jag måste återbetala gästfriheten i Sverige. Det bästa sättet att göra det på är att tvätta bort den stereotypa bilden av oss och ge oss möjlighet att arbeta och delta i samhället med hela vår förmåga.

Mohammad Nesrini tänker på samma sätt:

– Vi har ett ansvar att arbeta hårdare. Inte bara för att visa vad vi går för i Sverige, utan för att ta tillfället i akt att lära oss mer om hållbar utveckling och mänskliga rättigheter som vi kan ta med oss till Syrien i framtiden. Vi vill också hjälpa våra landsmän i Sverige, så att vi kan bli en stark samhällsgrupp i exilen.

Vad händer nu?

– Vi har kunnat driva det här projektet med en begränsad budget fram tills nu, med stöd från Lunds universitet, MISTRA och Region Skåne. Nu vill vi komma till nästa fas, om vi kan hitta resurser. Vi vill att gruppen ska kunna fortsätta med scenarierna, eller berättelserna om hopp som vi kallar dem, fast med mer tematiskt fokuserade samtal om strategier och alternativ för återuppbyggnad, sammanfattar Tareq Emtairah.

Text: Bodil Malmström

Foto: Shutterstock, Kennet Ruona

Fakta

Post Conflict Futures

har sitt ursprung i en offentlig workshop som anordnades i februari 2016 av Internationella miljöinstitutet (IIIEE) och Centrum för mellanösternstudier (CMES) vid Lunds universitet och som handlade om problemen med migration, återhämtning och samhällelig återuppbyggnad i konfliktzoner. Ändamålet är att bilda och möjliggöra kreativa rum där nyanlända yrkesverksamma och deras kollegor i Sverige samarbetar för att ta fram och reflektera över samhälleligt och miljömässigt hållbara vägval inför framtiden.