De lärde oss läsa den genetiska koden

Vår genetiska kod som vi ärver från våra föräldrar finns samlad i vårt DNA. Den dubbelt helixformade DNA molekylen som först beskrevs 1953 av Francis Crick och James Watson med hjälp av bland andra Rosalind Franklins, kan ses som cellens instruktionsbok. Det är här det står skrivet hur det går till när informationen i våra gener översätts till specifika egenskaper.

Francis Crick myntad 1958 begreppet molekylärbiologins centrala dogm som helt kort kan beskrivas som att DNA kodar för RNA och RNA kodar för proteiner. Då såg man RNA-molekylen bara som en enkel budbärare som avkodar (transkriberar) information från gensekvenser på DNA, i form av en budbärar-RNA, vilken sedan används som mall när proteinmolekylerna sätts ihop (translation). Att det endast var en mycket liten del av DNA-kedjan som bestod av gener som kodar för proteiner kunde man inte förklara och de delarna har vanvördigt kallats för skräp-DNA eftersom man inte förstått dess funktion.

Men informationsöverföringen, DNA transkriberingen, har visat sig vara mycket mer komplicerad än vi tidigare trott.

Det började för drygt 30 år sedan då Victor Ambros vid Harvard ville hitta den muterade gen som orsakade att vissa nematoder inte kunde lägga sina ägg. Efter 13 års idogt arbetande, 1993, hade Amros och hans kollegor identifierat och kartlagt den muterade genen. Men, till deras förvåning visade det sig att genen inte kodade för ett protein. Genen var mycket kort och kodade endast för en liten bit RNA – det som nu kallas mikroRNA.

Senare kunde Victor Ambros och hans kollega Gary Ruvkun, beskriva att mikroRNA inte bara var en enkel budbärare, utan den är själva slutprodukten. En slutprodukt som fungerar ungefär som ett kardborreband som kan häfta sig fast vid ett traditionellt budbärar-RNA och hindra det från att fungera som mall vid proteintillverkningen.

Under de senaste tio åren har tusentals olika så kallade icke-kodande RNA upptäckts och det står klart att dessa reglerar cellens informationsflöde på många olika sätt. Idag vet vi att de fyller viktiga funktioner, ofta som finreglage i cellens maskineri, exempelvis kan de vara viktiga för att reglera processer såsom celltillväxt, organbildande och celldöd. mikroRNA kan därmed påverka uppkomsten av sjukdomar såsom cancer och de kan ge oss nya möjligheter till att behandla cancern.

Victor Ambros har tilldelats ”The Breakthrough Prize 2015” för sina grundläggande studier av mikroRNAs funktion.

Text: Pia Romare