Verkligheten kom ifatt forskningen

För åtta år sedan drog Maria Wall tillsammans med andra forskare igång en kampanj för att uppmana till energieffektivt byggande. Nu behöver hon inte missionera längre. Idag satsar kommuner och byggbolag på hållbart byggande runt om Sverige. Målet är nollenergihus.

Maria Wall, universitetslektor och avdelningsföreståndare för Energi- och byggnadsdesign på Lunds tekniska högskola, har forskat kring energieffektivt byggande i snart trettio år. För femton år sedan gjorde hon en förstudie till Sveriges första passivhus – ett radhusområde i Lindås utanför Göteborg.

– När området var färdigbyggt och branschen såg att det fungerade vågade de tro på tekniken. Nånstans 2006-2007 tog det fart. Idag behöver jag inte längre vara ute och tala om hur viktigt det är. Byggbranschen driver frågan själv, tar fram teknikplattformar, koncept och metoder för att bygga mer energisnålt, säger Maria Wall.

I Malmö har Västra Hamnen blivit en symbol för hållbar stadsutveckling. Där byggs just nu etapp tre – Fullriggaren – som kommer att bli Sveriges största område med lågenergi- och passivhus.

– Klimatfrågan skyndar på utvecklingen och EU pressar på med olika direktiv för att vi ska bygga ”smart cities”.

– Det viktigaste vid nybyggnation är att se till att energiförbrukningen blir så låg som möjligt och titta på hur man kan tillföra miljövänlig och närproducerad energi. Målet är att bygga nollenergihus där vi producerar lika mycket energi inom eller nära byggnaden som vi gör av med. Där är solel och solvärme bra alternativ.

Maria Wall har precis dragit igång ett internationellt forskningsprojekt, där man ska studera hur solenenergi kan integreras i stadsplaneringen. Målet är att ta fram riktlinjer och verktyg för att få arkitekter och stadsplanerare att tänka solenergi redan vid ritbordet.

– Solenergin skulle kunna användas mycket mer även för befintliga byggnader. Men man måste veta hur man jobbar med den och var den är lämplig att använda. Och precis som med passivhusen behövs det goda exempel.

Text: Liselotte Fritz

Foto: Kennet Ruona

Publicerad: 2013